【Serie: De dagar Norick levde】 "Det är omöjligt att anledningen till att vinna var 'inspiration'," säger Honda Racing School Suzuka Moto Principal, Hiroyuki Okada

Norick, Norifumi Abe, drömde om att bli en professionell förare, finslipade sina färdigheter på Circuit Akigase och åkte sedan till Amerika för träning. Han blev den yngsta någonsin All Japan Road Race Championship-vinnaren, debuterade i Road Racing World Championship och siktade på mästerskapet i toppklassen.
Han tittade alltid framåt, smidde sin väg som förare, utstrålade en överväldigande aura och fångade fansens hjärtan med sitt bekymmerslösa leende.
Människor som träffade honom på varje plats där han levde intensivt – från Noricks barndom, hans vänner på Circuit Akigase, till All Japan Road Race och Road Racing World Championship – delade sina minnen med honom.

Var han en förare från framtiden?

För närvarande är jag Moto Principal för Honda Racing School Suzuka för privatister som siktar på världsscenen, och när jag interagerar med unga förare känner jag ofta att deras svar och tänkande skiljer sig från vår generation.

Då får jag ibland illusionen att jag pratar med Abe. Han är naturlig, oberörd och har en modern känsla. Jag kan inte uttrycka det väl, men... var han en förare från framtiden? För hans blotta existens var okonventionell.

När Abe först dök upp var jag en GP250-förare, så jag hade inte mycket kontakt med honom. Ändå lämnade Japanska GP 1994 ett starkt intryck. Shinichi Itoh hade börjat tävla i GP500 1993, och Abe körde före Itoh, så jag tänkte, "Vad pågår?" Jag var en GP250-förare och tänkte, "Nästa är Itoh."

Inte nog med det, han kämpade om ledningen med Kevin Schwantz... Alla måste ha varit förvånade.

Efter att Abe började tävla i WGP, hade vi avslappnade samtal i depån, som medförare från Japan. Jag minns inte att vi hade några särskilt djupa samtal, men han blev en av mina medförare. Abe beundrade verkligen Itoh, och jag tyckte att de stod varandra nära.

Jag började tävla i WGP 1993 som GP250-förare, och 1995 vann jag Suzuka 8 Hours med Aaron Slight. Min prestation uppmärksammades, och jag kunde kliva upp till GP500 1996. Dock tävlade jag med den tvåcylindriga NSR500V som utvecklats av Honda för utveckling, och även om jag tog pole position, kunde jag inte nå seger och slutade 7:a i rankingen.

Brasilianska GP 1999 är fortfarande en besvikelse

Trots det, från 1997 och framåt, kunde jag köra den fyrcylindriga NSR500 och tävlade fram till 2000. Under denna era tävlade Abe och jag i samma klass och kämpade ofta intensivt. Eftersom ingen av oss backade, kolliderade vi ibland och körde av banan.

Abe vann Japanska GP 1996. Han kvalade som 11:a, medan jag var runt 5:a. Jag körde NSR500V då, och eftersom Suzuka är min hemmabana, trodde jag att jag kunde prestera bättre än på andra banor. Dock slutade jag 4:a och kom inte till pallen.

Det som var imponerande var Brasilianska GP 1999. Jag kvalade som 5:a, och Abe var 12:a. I första halvan av loppet kämpade jag om ledningen med Kenny Roberts Jr., men i mitten av loppet kom Abe ikapp och vi duellerade. Han körde om mig på rakan, och jag kom ikapp vid inbromsningen i kurvan, men mitt främre däck träffade Abes bakre däck, och vi körde av banan...

Vi kunde komma tillbaka på banan, men vi hamnade efter i ledarstriden. Abe fortsatte dock att komma ikapp Roberts Jr. och vann till slut i en duell med Max Biaggi.

I Japanska GP 2000 kvalade Abe som 5:a, och jag var 8:a. Abe tog ledningen mot slutet av loppet och vann, medan jag kämpade med Nobuatsu Aoki om 3:e plats och slutade 3:a, och stod på pallen tillsammans.

År 1997 uppnådde jag min första seger i Indonesiska GP och slutade 2:a i rankingen. Dock känner jag att 1999, då jag vann tre lopp och slutade 3:a i rankingen, var en period då jag hade blivit mer van vid maskinen och körde bättre. Därför dröjer sig striden i Brasilien, med dess kvarvarande besvikelse, kvar i mitt minne.

Det är omöjligt att vinna enbart på inspiration

I Brasilianska GP 1999 kvalade Abe som 12:a. Det är omöjligt att vinna därifrån. I Japanska GP 1996 kom Abe också från 11:e plats på startlinjen för att vinna. I en WGP-intervju jag såg tidigare tillskrev han den förmågan "inspiration". Ännu idag undrar jag om det är möjligt att göra något sådant bara genom att vara inspirerad.

Framför mig fanns alltid Mick Doohan, och jag utmanade mig själv att besegra honom, som var snabb och stark. Jag såg honom som en förare jag var tvungen att överträffa, både mentalt, tekniskt och som person. Men Abe, snarare än att fokusera på omedelbara rivaler, verkade jaga något längre fram.

När jag tittade på Abe köra, fanns det tillfällen då han verkade köra väldigt smidigt, men hans nedväxlingar var bullriga och grova. Jag tyckte det var intressant eftersom jag kunde ana hans inre tillstånd, om han hade bråttom eller bara lät tankarna rusa iväg.

Sammantaget hade jag fler segrar i tidigare lopp, men Abe hade en oförklarlig hastighet och hade en unik körstil. Jag tror att hans körning var toppklass bland de förare jag någonsin sett. Han var hänsynslös, men jag tror att han hade något som gjorde att han omedelbart kunde bemästra vad som helst. Är det något som kallas talang?

Han var en annan typ av förare än jag, som började tävla efter gymnasiet och arbetade flitigt.

Jag antar att man kallar förare som Abe för genier.

Bildgalleri (0)