[Serie: De dagar Norick levde] "Yamaha menade allvar med att göra Abe till världsmästare", säger Yamaha-ingenjören Shuji Sakurada

Norick, Norifumi Abe, drömde om att bli professionell racerförare, finslipade sina färdigheter på Circuit Akigase och begav sig sedan till Amerika för träning. Han blev den yngsta någonsin mästaren i All Japan Road Race Championship, debuterade i Motorcycle World Championship och siktade på mästerskapet i toppklassen.
Alltid med blicken framåt, skapade han sin väg som förare med en upplyftande anda, utstrålade en överväldigande aura och fångade fansens hjärtan med sitt bekymmerslösa leende.
Människor som träffade honom på varje plats han levde intensivt – från Noricks barndom, hans vänner på Circuit Akigase, till All Japan Road Race och Motorcycle World Championship – delar sina minnen av honom.

Han var redan känd i Amerika

Jag blev först medveten om Norifumi Abe vid öppningsracet av All Japan Road Race Championship 1993 på Suzuka, där han började tävla i 500cc-klassen.

Toshihiko Honma från Yamaha vann, och Abe kom på andra plats. När vi diskuterade med personalen, "Vem är den här föraren?", fick vi höra att Abe hade tränat i dirt track i Amerika, och att Kennys far (Roberts) och Wayne (Rainey) också kände till Abe. Vi informerades, "Han är berömd i Amerika."

Det var mitt första intryck: "Finns det verkligen en sådan förare i Japan?" Jag var också förvånad över Hondas beslut att sätta en ung 17-årig förare direkt i 500cc-klassen. Jag såg bara Norick tävla en gång det året vid öppningsracet, och han åkte utomlands efteråt, så jag såg inte hans fortsatta prestationer.

Vid WGP Japanese Grand Prix 1994 tittade jag från depån tillsammans med Kenny och Wayne. Det var ett chockerande WGP-debutlopp. Abe deltog som wildcard-inträde från ett satellitteam, så jag tänkte, "Varför skriver inte Honda kontrakt med Abe?"

Yamaha hade dock redan Tetsuya Harada som tävlade utomlands i WGP250, och hade Gihiko Fujiwara, som hade uppnått tre raka mästerskap i All Japan, i 500cc-klassen. Vid den tiden övervägde de utlandstävling som en belöning för Fujiwara. Med denna bakgrund var de inte särskilt intresserade av Abe, en förare från en rivaliserande tillverkare.

Men Wayne startade sitt eget team och letade efter förare, och Abe kom upp som en kandidat. När Rainey erbjöd Abe en plats för nästa säsong, och Abes avsikter bekräftades, var den ursprungliga idén, "Det vore bäst för honom att köra 250cc med Kennys team." Detta var dock för säsongen 1995, inte en övergång mitt i säsongen.

Oväntat skadades Daryl Beattie från Team Roberts Yamaha i den 9:e deltävlingen i Le Mans, och Abe valdes som hans ersättare. Detta verkar ha arrangerats på en högre nivå. Tre månader efter Japanska Grand Prix anlände Abe till Donington i Storbritannien.

Mina överordnade bad mig om hjälp, men onsdagen och torsdagen under raceveckan var fyllda med välgörenhetsevenemang, vilket gjorde det ännu mer hektiskt än vanligt. Mitt i de hektiska förberedelserna började fredagens fria träning.

"Vad är en inkörningsperiod?"

Abes prestation vid Japanska Grand Prix lämnade ett starkt intryck även på den utländska personalen, och medieuppmärksamheten var hög, med flera kameror som följde hans varje steg. Abes födelsedag är den 7 september. Vid den tiden hade han precis fyllt 19 år och kastades in i en professionell toppgrupp. Jag var lite orolig, men kanske på grund av sin mentala styrka, uppförde sig Abe självsäkert.

När jag först sa till Abe, "Låt oss börja med att köra in motorn", svarade han, "Vad är en inkörningsperiod?"

"Hmm, du vet inte?" Jag blev förvånad. Han var den All Japan-mästaren och hade presterat så som wildcard... Jag undrade vilken karriär han hade för att komma så här långt.

Men det fanns inget att göra om han inte visste. Jag sa till honom, "Ta det lugnt i tre varv, och kör sedan full gas från fjärde varvet." Abe började köra på en ny bana med en ny Yamaha YZR. Efter att ha fullföljt tre varv, precis när han tänkte, "Okej, härifrån", kraschade han i sista kurvan.

Han fick en skada som krävde stygn på fingret, transporterades till sjukhuset med ambulans och genomgick operation. Jag stannade hos honom över natten. Eftersom han inte kunde använda händerna, matade jag honom med sked. Vi hade bara känt varandra i några dagar, men vi hade en närhet som familj.

På ett lantligt sjukhus i England, inför vuxna han knappt kände, måste det ha varit svårt, men han uppförde sig modigt utan klagomål. Han var mycket samlad, och jag fann honom pålitlig och sympatisk, och tänkte, "Han är en japansk ung man."

Yamahas japanska förare tillbringar ofta tid tillsammans från regionala tävlingar till All Japan, och de står varandra nära, på gott och ont. De har en stark bindning av ömsesidigt beroende, men jag insåg att Abe var en egenodlad förare som hade skapat sin egen väg.

Han började fulltidsdeltagande 1995 och gick med i Marlboro Yamaha Roberts. Hans lagkamrat var Luca Cadalora. Jag hade hoppats att Cadalora skulle handleda Abe, men deras körstilar var för olika, vilket gjorde det till en omöjlig begäran. Maskinutvecklingen var också inriktad på Cadaloras preferenser, och Abe kämpade medan han gjorde sitt bästa.

Han vann Japanska Grand Prix 1996, men från 1997 och framåt flyttade han till Marlboro Yamaha Rainey och tillbringade två säsonger där. Han vann inga lopp under denna period.

1998 flyttade han till satellitteamet Antena 3 Yamaha D'Antin. Vid övergången från ett fabriksteam till ett satellitteam, med tanke på Shinya Nakano och Noriyuki Haga som följde Abe, samt situationen med andra internationella förare, kunde Yamaha inte längre stödja honom. När jag sa till honom, "Du kommer att gå till Antena 3", såg Abe chockad ut.

Efteråt diskuterade vi hans framtid, och pensionering var ett alternativ, men han bestämde sig till slut för att fortsätta, med vetskapen om att det skulle bli en tuff kamp, och sa: "Det är inte så att jag har förlorat möjligheten att vinna."

Sedan, 1999, vann Abe på Nelson Piquet Circuit i Brasilien. Det är en bana i en lantlig stad med en höghastighetslayout, svår att hitta rytmen, och en bana som testar ens mod. När man tänker efter, kanske det var den perfekta platsen för Abe.

Han satte inte snabba tider i kvalet, men i loppet deltog han i en intensiv kamp om ledningen med Biaggi och Roberts Jr. Abe, som alltid körde aggressivt, vann i sin signaturstil. Med vetskapen om svårigheterna han mötte efter att ha flyttat till ett satellitteam, var denna seger, som verkade övervinna motgångar, den mest glädjefyllda hittills.

Abe vann Japanska Grand Prix 2000 och tävlade i WGP fram till 2004. Därefter fortsatte han att köra för Yamaha i Superbike World Championship och All Japan.

Han var en talang värd att satsa på

Även när man ser tillbaka nu, var Abes inträde i Yamaha ovanligt och otänkbart vid den tiden. Ändå siktade vi allvarligt på att göra honom till världsmästare. Det fanns definitivt en känsla av "Låt oss satsa på Abe". Jag tror att han var en sådan talang.

När man ser tillbaka på Yamahas WGP-historia, inkluderar linjen Giacomo Agostini, Kenny Roberts, Eddie Lawson, Tadahiko Taira, Wayne Rainey, Luca Cadalora, Norifumi Abe, Max Biaggi, och sedan Valentino Rossi och Fabio Quartararo.

Abe var en verkligt viktig förare för Yamaha. Bland de stora skulle han rankas högt som en minnesvärd förare.

Förare som blir världsmästare möter ofta svårigheter under sina tidiga, okända dagar. Förare som når toppen inom racing har något som skiljer dem åt. Hans erfarenhet av att åka till Amerika vid 15 års ålder och hans uppväxt, ännu inte formad av branschen, kan ha format Abes dragningskraft.

Han var inte den typen av förare som skulle be om en lättinställd maskin; istället anpassade han sig själv till maskinen och tog fram dess potential. Därför tror jag nu att för de första en eller två säsongerna, istället för att fokusera på inställningar, kunde det ha varit bättre att anta ett förhållningssätt som anpassade sig till Abes stil, vilket gav honom tid att bara köra.

Personligen tror jag att hans största chans till ett världsmästerskap var 1996.

Vi var för fokuserade på maskinen och försökte fixa den, men om vi hade stöttat Abe mer och lyssnat mer på honom, kanske vi hade kunnat utnyttja hans körstil bättre. När jag tänker på det nu, ångrar jag att vi kanske kunde ha hjälpt honom att bli den första japanska föraren att vinna mästerskapet i toppklassen.

Att se Abe tävla gav mig alltid en speciell känsla av upprymdhet och ökade förväntan att "han kanske lyckas". Därför var det en givande upplevelse att arbeta med Abe under tävlingarna, inklusive känslan av enighet med personalen.

Han hade intensiva känslor, grät ofta, men det var en del av hans mänskliga charm. Bland de många förare jag har sett, klagar vissa ständigt, men Abe skyller aldrig på motorcykeln, oavsett vinst eller förlust. Han skyllde alltid på sig själv.

Abe var rak, uppfriskande och en ljus stjärna. Säsongerna som tillbringades med Abe var alltid spännande och givande. Om det vore möjligt, skulle jag älska att gå tillbaka till de dagarna och sikta på mästerskapet med Abe en gång till.

Gå till Galleri  (1)