Tidigare GP-föraren Toru Ukawa: "När jag hör namnet Abe, är det första jag minns "bråk".

Norifumi Abe, även känd som Norick, drömde om att bli professionell förare och finslipade sina färdigheter på Circuit Akigase innan han gav sig iväg för att träna i USA. Han blev den yngsta någonsin All-Japan Road Race Champion och debuterade i World Road Race Championship, med målet att bli mästare i den högsta klassen.Alltid med blicken framåt, öppnade han upp sitt liv som förare med ansiktet vänt uppåt, och hans överväldigande aura och bländande leende vann fansens hjärtan.Från Noricks barndom, till hans vänner på Circuit Akigase, till All Japan Road Race och World Road Race Championships, har de människor han mötte på var och en av de platser där han arbetade så hårt för att göra skillnad i andras liv, delat med sig av sina minnen av honom.

Plötsligt är han i GP500, och man undrar hur det är...

Jag har känt Norifumi Abe sedan 1992, när han tävlade i regionala lopp. När jag såg hur han körde tänkte jag, "Wow, han har en otrolig körstil. Jag tänkte, "Hur kan han få en tid med en sådan körstil? Jag minns att jag blev förvånad eftersom han var så galen att jag undrade om han kunde sätta tider på det sättet, men det gjorde han.Jag blev ännu mer förvånad när jag hörde att jag skulle tävla i GP500 när nästa säsong började. Jag arbetade mig upp genom Novice och Junior, och 1992 blev jag befordrad till International Class A. Jag gick med i Honda Works och tävlade i GP250. När Norick gick in i All-Japan GP500 1993 var det hans andra år i GP250.För mig var det att vara GP500-förare något att sträva efter, en värld som var lite utom räckhåll. Jag tror att alla ville bli GP500-förare någon dag. Till och med jag, som tillhörde Honda, fick inte köra testerna.... Det var en riktigt speciell maskin och en speciell toppklass.Vid den tiden hade Honda Daryl Beattie och Satoshi Tsujimoto, Yamaha hade Yoshihiko Fujiwara och Toshihiko Homma, och Abe tävlade bara i de regionala loppen. Jag tror att många tittade på honom och sa, "Om du kan köra, försök", med en lite elak känsla. Åtminstone undrade jag hur det skulle bli.Men han kom lätt in i det och blev mästare.

Japansk förare som vann Japanska GP 1994

Sedan kom Japanska GP 1994 som ett wild card-deltagande. 1993 hade Shinichi Ito i GP500, Tadayuki Okada och Tetsuya Harada i GP250, och Nobuatsu Aoki i GP125-klassen av Road Racing World Championship (WGP) under All-Japan-konceptet, och han tävlade också i världen. Det fanns japanska förare.Så 1994 års Japan GP var en mycket livlig kamp, både för de fullständiga WGP-teamen och wild card-teamen. Jag ville ha en chans att åka till världen.IGP125vann Takeshi Tsujimura, Kazuto Sakata kom 2:a, och Hideyuki Nakashiro, ett wild card-deltagande, kom 3:a,så japanska förare dominerade podiet.500 vanns av Kevin Schwantz, med Mick Doohan på 2:a plats och Herr Ito på 3:e plats.Men nyheterna från Japanska GP handlade helt om Abe, som kraschade ur loppet efter att ha kämpat om ledningen. Det var frustrerande, men det innebar att han hade vunnit med ett så starkt intryck mer än någon annan, med en sådan inverkan att framgångarna för de andra japanska förarna blev suddiga.Och sedan, mitt under året, gick han in i WGP. Och mitt under det året gick han in i WGP med toppteamet Marlboro Yamaha Roberts. Jag förstod inte vad det innebar.Jag fick delta i WGP 1996, körde GP500 2001, och sedan MotoGP 2002 och fortsatte att tävla fram till 2005.Även om jag tävlade i samma klass som Abe, hade vi ingen direkt kontakt med varandra, så jag har inte mycket intryck av våra lopp. Vi var ofta i depån eller i varandras husbilar, så vi hade förvånansvärt lite kontakt med varandra.

En tid då förarna var flamboyanta och lekfulla

Ändå var det sed att gå ut och dricka med andra förare när vi återvände till Japan. Jag kunde knappt dricka vid den tiden, och jag var den som körde.Så allt jag gjorde var att medla i bråk.Abe är en envis förare som aldrig viker från sin åsikt.Hanär envis och viker aldrig från sin egen åsikt. Jag hade ingen aning om varför han gjorde det, men han gav verkligen inte efter lätt när det var en åsiktskonflikt. När de var nära att slåss, sa alla, "Äsch då", och stoppade dem. Därför, när jag hör namnet Abe, är det första jag minns "bråk".De dagarna verkade vara en glamorös tid, med presskonferensen och lanseringen av Japanska GP som hölls på Belfarre (en av de största klubbarna i Japan utrustad med en enorm LED-skärm och toppmodern ljudanläggning). Vi brukade träffas mycket, även om vi bråkade i slutändan.Abe brukade köpa en Porsche så fort han fick sina kontrakts pengar, och efter det blev det en Ferrari. Han var också mycket noga med sina kläder och bar vintage-denim som kostade hundratusentals dollar. Han var som en person från en annan dimension, som levde i en värld av dramer och romaner. Även om bilden är lite annorlunda, är han som hjälten i "Dirty Hero" (skriven av Haruhiko Oyabu. (baserad på Haruhiko Oyabus roman om en genialisk förare), han uppfyllde sina drömmar en efter en.Jag pensionerade mig vid 32 års ålder och valde att bli anställd.Jag tror inte att Abe skulle ha övervägt ett sådant alternativ. Om han hade levt, skulle han ha förblivit densamme, alltid kört full gas och överträffat fantasin hos dem omkring honom.... Det tror jag.Bildgalleri (1)